Häftig strid mot banditer. En häftig strid egde rum på Corsika den 13 sistlidne September och följande dagar, mellan det rörliga gendarmeriet och trenne fruktansvärda banditer. Striden försiggick emellan bergen Niolo och Castirla; banditerna voro till antalet tre, deras chef, den beryktade Massoni inberäknad. Anlände från Balagne, der de förlorat en af sina kamrater, hade de stannat ibland de nomodiserande herdarne, hvilka alternativt besöka bergen och slätten. Gendarmernas qvartermästare, som blifvit underrättad om deras ankomst, samlade genast brigaderna Corte och Callacucia, utgörande tillsammans en effektiv styrka af 16 man, och närmade sig det ställe der Massoni och bans kamrater befunno sig. Dessa bade mot sin vana, laggt sig till hvila i oklok säkerhet, emedan de troligen räknade på de unga herdarnas vaksamhet och trohet. Genom ett larmrop som upphäfdes af en bland dessa herdar, då den första gendarmen närmade sig, bunno också banditerna fatta sina vapen och sätta sig i försvarstillstånd. Från detta ögonblick öppnades en liflig gevärseld från båda sidorna. Massoni blef, som det tycktes, sårad vid första salfvan. Hans broder fortsatte striden med exempellöst raseri, och lyckades slutligen, ehuru ansatt på alla sidor, att undkomma. Man sade att han barfotad och lätt sårad ankommit till byn Corgia. Vid denna strid måste en brigadier plikta med lifvet för sin laglydnad, och tvenne gendarmer sårades, af hvilka den ena snart afled: i Massoni, ehuru dödligt sårad, lefde ännu i tre timmar. Sjelf skänkte han gendarmen Muselli sin kikare såsom ett tecken af högaktning för den tapperhet hvarpå denne visat prof under striden. Massoni hade först tjenat som soldat i Afrika, och derpå som gendarm på Corsika. Jag skattar mig lycklig, sade han några ögonblick före sin död, att på detta sätt hafva undsluppit skymfen af ett dödsstraff. Jag har redan rågat måttet af mina brott; och jag vet att min död skall blifva en välsignelse för samhället. Han visade, ehuru för sent, den lifligaste ånger öfver det onda han gjort, och erkände upprigtigt denna sin ånger. Slutligen, sedan han talat en hel timme med det fullkomligaste lugn, fattade han en torr sten och lade den under sitt hufvud, hvarefter han, utan att yttra den minsta klagan, drog sin sista suck. Gendarmerna, hvilka erhållit förstårkning satte sig