boljan och har en liten sqvallerstund med skomarmadamen Öfver det till hälften ramlade planket, under det att hon drar linnet upp och ner i det skummande såpvattnet. Gardinen rörer sig — se! Jag håller riktigt af denna min bänk under ljusröda åppleblommor; jag sitter hår hvarje morgon och röker min pipa, och hvarje morgon slocknar pipan just på denna tid, ty jag måste trycka mig tått in i håcken och akta mig för att röja min nårhet, ifall jag vill njuta den skönaste utsigten från min vårds trädgård. Gardinen år försvunnen; fönstret Öppnas. — Ah, den oförsigtiga! — den tåcka, runda armen skyles knappast till armbågen af det hvitaste linne; hon måste böja sig ut öfver fönsterposten för att sätta kroken på stormhaken — det bjelper icke att hon med handen söker att sammanhålla halsens låtta höljen; yra vindar smyga sig in och blotta vaggande rosor och liljor — — — — jog kan titta i den lilla kammaren, långt in. I bakgrunden står sången; de svällande dynorna bibehålla ånnu intrycket af hennes runda former; täcket år vårdslöst kastadt åt sidan och en flik af lakanet berörer golfvet. En blekröd morgonklådning hänger öfver en gammal länstolsrygg; på bordet framför spegeln ligga hennes få dyrbarheter, en bok och toilettens attributer — allt år enkelt, utan prakt; spegeln allenast sluter inom sin gyllene ram en tjusande bild — denna lilla verlds herrskarinna. Och man kan icke förtänka henne, att hon gerna ler mot sin tvilling. Detta öfverslöd af glänsande, ljusbruna lockar år icke så lätt ordnat, huru ifrigt ån hennes små hvita hånder arbeta och flåta; och om ån snårlifvet gerna smyger sig om det smårta lifvet, så gör den svållande barmen så mycket trotsigare motstånd;