Reaktionen och Folket. (Ur La Presse.4k) Hvad kan vara orsaken till den så lifliga fruktan, som de reaktionåra tidningarna dagligen lågga i dagen? Är icke ordningen äterstålld öfver allt, i Ungern, i Rom och i Warschau? Orsaken till dessa farhågor år icke en yttre; den år helt och hållet en inre. Ett ondt samvete år aldrig lugnt; det ser spöken och håmnande dolkar öfverallt. Lady Macbeth må tvåtta sina hånder så mycket hon behagar, blodflåckarne sitta åndå qvar. En hotande ståmma, rösten af hennes brott, förföljer henne dfverallt. Så förhåller det sig åfven med reaktionen. Hon flåmtar under bördan af sina illbragder; sömnen flyr hennes öson. Hon upphäfver vilda tjutningar, och når echo upprepar hennes egna rop, tror hon sig höra sina offers hot och förbannelser. Men hennes offer lida under tystnad; de afvakta tåligt förlossningens dag. Så mycket lngn, under sådana lidanden förvånar och förvirrar reaktionen. Hon letar efter en förevåndning att riktigt taga i med hårdhandskarne, men finner ingen och — gråter af illska. Hon önskade finna något motstånd, några hinder, men man låter henne passera. Hennes triumfvagn ilar oupphörligt framåt, krossande allt, till höger och venster, som råkar under dess hjul; ingen enda råst höjer sig för att ropa: halt! Det aktar man sig för, ty det skulle endast fördröja hennes undergång. En så lått triumf förvirrar hennes sinnen. Året 1852 förekommer henne som en gapande afgrund, och hon kallar folket till bjelp .... Ack! Folket kånner eder nog, J tillbedjare af Rysslands knutpiska Österrikes prygel, Roms stråckbånkar och Neapels kedjor. Fullsöljen edra bedrifter. Påfven och czaren beundra eder. Hvarför darren J? J åren ju allsmåktiga; och hafven intet att frukta? iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii :T