en afdelning soldater håller på att kasta upp skansar och — bedrager mig icke ögat — framtittar en kanonmynning ur skottgluggen till venster, som i går var tom. Vid stranden af Sundevedssidan ligga våra sältverk. Man kan höra soldaternas muntra skrattsalfvor öfver sundet från brohuvedet, under det att de Jigga omkring elden och vånta på att fåltkitteln skall komma i kokning. Ossicerarne spatsera ut ur de torståckta barackerna, badda sig i solskenet och kika efter fienden; uppassarne skynda kring med thekittlar och matkorgar. Till venster ser man genom lindens slokande grenar de väldiga, råda murarna af Sönderborgs slott, just vid sundets strand; framför det ligger hamnen och långt i sjerran der bakom högra Angelns kuster, lika en nyckfull rund virkade at blåaktigt violetta dimmor, imellan det blanka hafvet och det glånsande himlahvalfvet. lely utsigten från min värds trädgärd inte vacr1? — Men vånta, jag kånner en som år ånnu vackrare! Så på det der lilla gafvelfönstret på buset der nere på gatan! ehuru fönstret år ett gafvelfönster ligger det likväl lägre ån min trådgård och om gardinen blott icke skymde, skulle du få se — —. Men klockan har heller icke ånnu slagit sju; hos grannen åro de morgongirigare; mannen år fiskare; Skorstenen har en god stund puffat ut sina rökmoln och såkerligen år kaffet i ordning tills han kommer hem. Måtte han komma snart, så tiger vål den lilla smutsiga bytingen, som sitter på förstugutröskeln och gnager på en torkad spätta, hvilken tyckes förtvisladt reta kamratens, grisens, aptit; ty den nosar med sitt tryne allt nårmare låckerbiten, trots pojkens skrik och afvårjande åtbörder. Mamma har icke tid att sysselsätta sig med de två rivalerna på tröskeln, hon står vid tvått