— nu år hon i ordning. Den blekröda morgonklädningen sluter sig kyskt krig halsen och faller ner och gömmer; handen gör ännu en lått strykning öfver framhåret innan den griper efter nyckelknippan, ånnu ett hurtigt ögonkast kring kammaren, en h isnins till kanarisogeln, som redan sjunger med full hals — — men den stackarn saknar vatten! hon håller glaset mot dagern för att fylla det, och den unga sommardagen kan knappast rivalisera med dessa ljusa, rosiga, ålskliga drag, denna lilla runda mun och dessa mörkblå blirtrande Ögon. Jag kunde beråtta en historia om denna unga flicka, som nyss dansade ut ur sitt lilla rum för att såtta i ordning pappas kaffebord; men det tjenar icke något till, att låsaren frågar mig hvar jag snappat upp den; jag år icke en sådan sladdertaska som Sören, som itohjertligt rapporterar allt hvad pigan berättar honom. Als år de vilda rosornas och kaprifoliernas land. Når daggen faller under milda sommaraftnar, utandas de tåta håckarna långs vågen en nåstan bedöfvande vållukt och från de yfviga rosenbuskarna regna hvita och blekråda blad, under det att otaliga trastar och andra sångfoglar leka kurra-gömma i de doftande snåren och fylla luften med qvitter och sång. (Fortsåttn.)