ande lag ICke ågde Tåll1l811 ct 1dAUY7 andsätta en så beskaflad person, och sedekmera, att då han dessutom hade ett större antal passagerare ombord, an hvad som var illätet för hans fartyg, denne i första rummet måsse lemna detsamma. Denne man, orgelbyggare till yrket, hade hela sin familj, bestående af hustru och flera barn, med sig — och når han nödgades att lemna fartyget, följde naturligtvis dessa med honom. Äfven vi, som voro af hans sållskap, ville då icke heller åtfölja fartyget, utan gingo likaledes, på fyra når, i land. Vi återfordrade i följd håraf vår redan erlaggda passagerareafgift, 55 rdr banko, för hvarje person öfver femton år samt hälften mindre för barn — hvilken billiga och råttmåtiga fordran Höglund vågrade efterkomma. Deremot förband sig Håglund att sednast fjorton dagar derefter fortskasla oss med skeppet -Statsrådet Fåhreus,, hvilket då låg vid kustens varf under reparation — och på anvisning af Höglnnd infunno vi oss hos korrespondensredaren för sistnämnda fartyg, herr grosshandlan den Rundberg, som då icke allenast lofvade oss passage med detta fartyg, utan åfven på sitt hedersord försåkrade att Fåreus blefve fårdigt till afresa sist i slutet af Juni månad. Vi antogo alltså, dertill så godt som tvingade, denna lågenhet. Skeppet blef likvål icke klart att gå under segel förr ån den 17 påföljande Juli, under hvilken tid vi på egen bekostnad måste uppehålla oss i land. Redan vid kustvarfvets brobånk, der skeppet långe låg sörtöjdt, innan det gick till sjös, låckte detsamma så betydligt, att pumparne ståndigt voro i rörelse. Men då hvarken befålhafvaren eller manskapet yttrade någon farhåga håröfver, fåstade vi oss icke heller dervid. Utkomna i öppna sjön och efter fyra dagars segling i Kattegat sprang skeppet så låck, att detsamma omöjligen längre kunde hålla sjön, hvarföre nårmaste hamn måste anlöpas. Den 27 i samma månad återkom fartyget till Gåtheborgs redd, hvarefter lossning af lasten genast börjades, samtlige passagerare landsattes och fartyget upphalades till Kustens varf, att der ånyo undergå en grundligare reparation. Efter denna nya motgång beslöto alla passagerarne, utan undantag, att fortskaffa sig med annan lågenhet till beståmmelseorten. Vi infunno oss af sådan orsak hos grossh. Rundberg och i de måst bevekande ordalag anhöllo återfå den erlagda afgiften. Först vågrade hr Rundberg sådant tvårt — sedermera låt han dock så pass beveka sig af alla de båner och tårar den fattigaste delen af oss slåsade på honom, att han i nåder ville återlemna hålften af afgiften, och skulle han då med den andra hålften anse sig betäckt för de omkostnader han han haft i och för fartygets inredning (några sofplatsar, sammanslagna af hyflade bråder) samt andra arrangementer (anskaffandet af vatten för resan) för passagerarnes råkning. vVi kunde naturligtvis icke gå in på ett dylikt förslag, grundadt på den mest himmelskriande obillighet. Emellertid hade vi blifvit inhysta uti tit. Rundbergs egendom i Majorna, hvarest vi sammanpackades dels i vindskamrar dels ock på höskullar och i stallkamrar, i hvilka sednare vi till nårmaste grannar hade både håstar och kor. Detta var i sanning en ömklig belägenhet — synnerligast för våra arma qvinnor och späda barn, hvilka voro utsatta för draget af sommarens ovanligt kyliga vindar, som fritt spelade genom de glesa brådvåggarne. Efter otaliga besvår och upprepade påståenden förmådde vi åfven tit. Rundberg att gifva oss understöd till vårt lifsuppehålle, hvilket af honom beståmdes till 16 sk. bko för hvarje åldre person om dagen; detta likvål, sedan vi en lång tid sjelfve bekostat detsamma. Nu åndtligen har förlossningens timma slagit — skeppet Statsrådet Fåreus år fårdigt att afsegla, sedan det intagit en last af öfver 400 tons jern, hvilken likväl ytterligare blifvit förminskad och omstufvad i följd af besättningens vägran att derförutan åtfölja Fartyget. Vi öfverlemna vära lif i den högstes hand på den vådliga färden denna sena årstid och med ett så illa anskrifvet fartyg. — Götheborg d. 10 Oktober 1851. Emigranter från Skåne med skeppet -Stats