sorgsällig, älskande hand, om den aldrig saknar solljus och nåring; men falsk år den tro att den endast behöfver planteras för att ega bestånd, den fordrar oafbruten omvårdnad om den skall trifvas, och bristen härpå gör att så många herrliga, lofvande knoppar då — innan de inneboende rosorna visat hela sin fågring — borttvina, vissna, frysa bort. Men det skall ej hånda i vårt hem; der skall den aldrig sakna vård och vånner; och sålunda skall denna himlagåfva, som för de flesta år ett strålande irrbloss, skönt, men snart försvinnande, för oss blifva en vånlig ledstjerna, hvars stilla glans lyser oss hela lifvet igenom. Der har du svaret på din första fråga — jag öfvergår nu till den andra, som handlar om vår emancipation. Nå vål — jag har ej svalnat för denna sak, men mina önskningar och fordringar i detta afseende hafva blifvit mera sansade, mera rediga. Jag åstundar ej som förut hela samhällsordningens omstårtande; nej, jag begår blott mera frihet för qvinnan, någon utvidgning af det trånga band, som kallas konvenansen, hvars reglor i Sig sjelfva åro så betydelselösa, men likvål så bindande för hvar och en, som såtter värde på sitt goda namn och rykte; flera tillfållen för fruntimmer att sjelfva förvårfva en oberoende stållning i samhället; en grundligare undervisning och ej denna halfbildning, som gör så många till onyttiga varelser, till salongsautomater, till tanklöst pladdrande papegojor; Men aktning och ett rättvisare bedömande af månnerna. Jag tror ej, som många andra, att qvinnan skulle missbruka sin frihet så mycket som de förståndiga karlarne; qvinnans eget bjerta, hennes blygsamhet, hennes kånsla för dygd och religion, viza henne tillräckligt det råtta, och den, som ej vill lyssna till dessa röster, slita åfven hvarje annat band. Äfven Ernst gillar mina tankar, och genom honom har