Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1851, sida 1

————— —— — — —w —ä — vid altaret lagt grunden till hela sitt liss olycka! Jag bar förvånat mig Öfver deras fattning, att vid dylika tillfållen kunna uttala det afgörande ordet, och jag har genomilats af en obeståmd känsla af glädje Öfver min frihet. Du undrar troligen hur jag nu var till mods, då detta vigtiga Ögonblick randades för mig sjelf. Långt båttre ån jag kunde tro: Mitt hjerta var så fullt af innerligt förtroende och obegrånsad kårlek till Ernst, af fasta föresatser att efter bästa förmåga uppfylla de löften jag skulle aflågga, af förtröstan på Guds omätliga godhet, att ej något rum blef öfrigt för misströstan eller tvekan. Jag kunde likvål ej afhålla mig från en lått darrning, då jag vid min förmyndares hand inträdde uti det med löf och blommor skönt smyckade templet, och såg vid altaret den vördnadsvårde prostens höga gestalt, hvars ögon blickade på mig med ett rörande uttryck af saderlig kärlek, Såg Ernst sramträda från den motsatta sidan, hörde valda röster uppståmma psalmen 336, beledsagade af orgelns djupa toner — och öfver allt detta gjöt den skönaste midsommarssol sitt blåndande sken från en himmel, hvars azur ej flåckades af ringaste moln. Kärlek och förtroende knöto vårt förbund; kårlek och förtroende skola äfven framgent besästa det, ty dessa båda englar få aldrig vika från vårt hem; de skola ytterligare försköna glädjens stunder och betaga sorgens en stor del af dess bitterhet. Det enda, som denna dag fattades i min lycka, var din nårvaro min egen Aurore; men jag insåg giltigheten af dina förhinder, ty du kunde ej lemna din mors sjuksäng, och jag visste att dina tankar icke destomindre voro hos mig. Som jag ser af ditt sista bref år din goda mamma nu på båttringsvågen, hvar för jag glåder mig att snart få imottaga dig i mitt eget hem.