Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1851, sida 1

—— —— ——— — XKWwB1——-—— — ——— Hvad den första angår, behöfver jag ingen betänketid för att besvara den med ett gladt jar. Ju mer man lår kånna Ernst, desto innerligare måste man ålska honom; aldrig förekommer ett ovänligt ord oss imellan; i småsaker söka vi alltid råtta oss efter hvarandra, och den ena uppoffrar gerna sitt tycke för den andras; i vigtigare rådslå vi förtroligt, och då hvar och en säger sina tankar, försöker vi att derigenom komma till båsta resultat. vi behöfva ej söka nöje utomhus, ty, då vi varit på besök, återkomma vi alltid till den meningen, att vi hafva trefligast i hvarandras sållskap. Jo, jag år lycklig, ty den lycka jag njuter år verksam och lefvande; fordom var jag lycklig, derför att jag ej var olycklig; det var, så att såga, en passiv lycka. Nu derimot år jag lycklig, emedan jag bidrager till en annsns sällhet; emedan jag har ett mål, för hvilket jag verkar; emedan jag har ett våsende vid min sida, som lider af min sorg, som njuter af min glådje; emedan jag kånner att min tillvarelse ej år dfverflådig. Jag hyser ingen fruktan för min lyckas varaktighet, ty det enda, som kunde rubba den, år — — jag ryser dock att utsåga detta — — dåden. Men Gud, som gaf mig min sållhet, kan åfven fråntaga mig den, och jag böjer mig ödmjukt under hans måktiga vilja, ty jag vet ju att skiljsmessan ej blir evig, och jag skulle då lefva af minnen från det förflutna, af hopp om det tillkommande. Komma annars hvad motgångar som helst, de skola ej nedslå mig, ty min makes kårlek gås mig stark; och den skall aldrig kallna, denna kårlek, jag skall ej vårdslösa den, jag skall alltid vårda den lika troget, som då den först fick lif. Kärleken, år en ljuf, doftande blomma från högre varmare zoner; denna jord år ej dess hemland, dock kan den åfven hår utveckla sina skönaste blommor, om den skötes af en