öfver golfvet; nästan förlamad lutade jag mig mot sostkkarmen, jag ville gå derisrån, men, liksom sjettrad af en förtrollning, kunde jag ej röra mig från stället. Slutligen stannade Ernst. Min far, sade han hästigt, ehuru rösten ljöd vek, nåstan darrande, ni kan ej tro huru lycklig edra ord hafva gjort mig! Jag vill ej dölja för er, att jag ålskar Constance, djupt, innerligt, så som man blott kan älska en gång i lifvet. Men den tanken, dels att hon ej förtjenade så mycken hångifvenhet, dels att hon aldrig skulle besvara den, förmådde mig söka qväfva mina känslor — dock, släcka dem stod ej i min makt. Nu, då min far gifvit mig visshet om, att hon ej ålskar eller ålskat Robert, vaknar åter hos mig hoppet att kunna vinna hennes hjerta och sålun da förvärfva den högsta lycka jorden erbjuder oss, den att finna en likståmmig sjål, en trogen deltagare i lixvets medoch motgångar. Tala, min far — 0, såg att du gillar min kärlek! Gubben svarade ej straxt, sedan yttrade han något tvekande: Min son, denna bekännelse kom så oväntadt, att den verkligen öfverraskat mig. Jag erkänner öppet, jag trodde ej ditt allvarliga lynne skulle dragas till den lisliga, lysande Constance. Dock — du år sjelf den närmaste att besluta Öfver en sak, som rör din egen framtida lycka, och icke vill jag lågga några hinder i vågen, ty Constance år en ådel flicka, som jag gerna skall kalla dotter. Måtte derför himlen välsigna eder! Likväl säger jag: du får en svår strid med din mor, ty jag vet bestämdt att hon ej Önskar denna förening, emedan hon fattat en viss fördom mot Constance; deras bildningsgrad står på så olika ståndpunkt, och, sanningen att såga, uppförde Constance sig ej aldeles rått mot henne i början. Viskola dock se till, om ej vår förenade öfvertalningsförmåga kan