jen, hade de blifvit henne en vana, ehuru hennes rika själ kände tomheten deraf; förmögen, vacker, lislig, har hon städse varit omgifven af smickrare och kurtisörer, och det roade henne, sastän hon föraktade dem. Hastigt ryckt srån skådeplatsen för sina nöjen och triumser. försatt i en krets, så olik den, vid hvilken hon var såstad genom vanans svårslitna band, skiljd srån sina eleganta vänner och tillbedjare, var det naturligt, att hon hår skulle finna allt ledsamt och enformigt, ty hon var ej van att inom sig söka nöjet, eburu bon der hade rika resurser. Derför må ingen undra på, om hon med ifver grep efter det mera lockande umgångeslifvet på Stora Länninge, om hon der sökte någon likhet med sina vanor, i fröknarna fann ersåttning för sina saknade vånner, i löjtnanten roade sig med en tillbedjare, som påminte henne om dem hon lemnat. Men som jag redan sagt: hennes själ år för ådel, hennes förstånd för klart, hennes hjerta förvarmt, att kunna fåsta sig vid en dylik fjäril, hvars värde hon vål insåg, under det hon skrattade åt hans artigheter. De enda fel, som hårvid kunna låggas henne tilllast, äro obetänksamhet, bristande menniskokännedom och en smula såfänga. Men hon har nu fått en bitter lexa, och jag hoppas den skall blifva henne till nytta för framtiden, ty hon har pröfvat sig sjelf och erkänt sina förseelser. Hon har låtit mig blicka in i sitt bjerta, och denna blick har ingifvit mig aktning och deltagande för henne. Ja, jag håller verkligen af Constance, och önskade kunna bibringa henne något ljusare tankar om lifvet och sig sjelf, ån dem hon nu hyser, ty det behöss ej mycken skarpsynthet för att se, det en hemlig smärta gnager hennes bjerta, fast hon söker vara stark och dölja den. En stunds tystnad följde: en sådan pinsam tystnad, då man hör hjertat slå, och till och med denna rösrelse år störande; med afmåtta steg fortforo de att gå