— — — —— —— — ——————4:——— Jag tillbraste en sömnlös natt; åter kämpade kärlek och stolthet om mitt arma bjerta, men den senare erhöll till slut en tvifvelaktig seger, då jag föresatte mig att heller lida allt ån visa en kånsla, som ej delades. Följden af denna själsspänning blef för den följande dagen en håftig feber, förenad med stark hufvudverk. Prostinnan kom upp till mig och lagade om mig, och då jag på eftermiddagen kånde mig något båttre, bad den goda gumman att jag skulle komma ned, så ville de försöka muntra mig; som jag ej ville göra henne ledsen med ett afslag, uppfyllde jag denna önskan, och då hon i detsamma blef utkallad till en bondgumma, gick jag in i förmaket och satte mig i sosthörnet. Ingen var derinne, men i prostens derbredvid liggande rum spatserade de båda herrarne och genom den halföppna dörren blef jag vittne till följande samtal. Hennes sjukdom måtte vål ej blifva allvarsam; sade en röst, som kom de ömtäligaste strängarna i mill hjerta att vibrera. Jag tyckte likväl redan igår att hon var förändrad och afsallen. Ja, ja, stackars barn, hon lider, ehuru hon söker dölja det; hon har varit sig mycket olik hela långa tiden bortåt. Och hvad tror min far orsaken vara? Hon sörjer öfver sin oförsigtighet att hafva gifvit Robert anledning skrifva ett dylikt bref, derigenom att hon skåmtat med hans böjelse och ej genast betagit honom allt hopp. Hon har då ej älskat honom? Derpå tror jag mig med säkerhet kunna svara nej. Constance år ej en vanlig flicka; hon har af naturen blifvit utrustad med stora själsförmögenheter, och ehuru en förvånd uppfostran ej rått utvecklat den, har den likväl ej förmått aldeles förqvåfva dem. Uppvåxt i hvirsveln af stora verldens förströelser och nö