Constance. Skizz af La Straniera. Constance T. till Aurora R. (Forts. fr. N:o 237.) Åttonde brefvet. Lånninge d. 16 Jan. 1841. Min sötaste Rora! Nu år så lång tid förfluten sedan du sist hörde något från mig, att du visst våntar ett långt bref från din Constance — få se, hur det kan gå. På det gamla året vet du ungefår burudau jag Var till sinnes af mitt senaste bref. Tiden närmast jul var prostinnan mycket upptagen af göromål till denna högtid, så att jag, då jag ej bitrådde bårmed, var mest allena eller i prostens sållskap, som jag allt mer lårt att vårdera. Andtligen voro alla bestyr slutade; julaftonen inföll, och förekom mig långsam och sorglig; vi hade superat, tagit godnatt och jag stod vid dörren för att gå till mina rum, då den håftigt Öppnas och jag hade fallit i golfvet, så vida ej den intrådande, en manlig gestalt, fattat uti mig. Behöfver jag såga dig hvem det var? Det var Ernst. En stund förslöt innan jag kunde sansa mig och besvara hans helsning, ty mitt bjerta klappade nåstan hörbart af öfverrasknins, oro, glådje — jag kan ej göra reda för alla de stridiga känslor, som rörde sig derinom.