vid tjugo års ålder; hvilken lång, glädjelös framtid ligger ej framför mig! bock nej, jag vill ej tänka derpå, vill ej grubbla — ty jag år ju lugn, ja, lugn. Jag har tvingat mitt oroliga hjerta att slå mera jemut, jag bar begrafvit mina stormande kånslor i dess djup — de slumra, men de äro ej döda och jag fruktar att våcka dem, att störa det stilla, vemodiga lugn, som jag efter många strider tillkåmpat mig. Från Ernst har varit bref: ej ett ord har han nåmnt om mig, blott helsat alla bekanta; o, han år dock hård! Han tror sig ej få tillfålle komma hem öfver jul. Ack, hvilken jul, jag ryser då jag tänker derpål! På Stora Lånninge har jag ej varit; jag skickade Robert skriftligen ett fullkomligt afslag, hvarför jag i utbyte förvårfvat mig hela familjens hat. Jag har dock vunnit en lårdom: den nemnligen, att ej såtta tro till vänskapsförsäkringar, förrån man fått tillfålle prösva deras halt, och flickorna Hjelmerona tålte sannerligen ej något prof, ty når de kunna förtala mig. försumma de det ej. Jag har ett par gånger varit i sållskap med dem hos våra andra grannar. Baronen år den ende, som bibehåller sin vanliga artighet, friherrinnan söker förkrossa mig med satirens pilar, hvilka hon bjuder till att hvässa efter förmåga, flickorna åro stela och fiera, samt undvika att tilltala mig — och jag, jag år fullkomligt liknöjd vid allt detta, ty deras smäaktiga hat oroar mig ej det ringaste. Om mitt lynne voro sådant som förr i verlden, skulle jag göra en roande skildring af en friare jag nyss haft, nemnligon en kapten Carlsson, boende hår i grannskapet. Det år en liten korpulent, rödbrusig man, mellan 40 och 50 år, som har namn för att vara qvick; d. v. s. han har åtskilliga någorlunda grofkorniga, stående irfållen, hvilka han kastar ut både i tid och otid, ty de åro sårdeles guterade af dessa sållskapskretsar. Når han då tillika får fatt i någon, som