men i mitt bröst och jag blef lugnare — det lättar sinnet att få utgjuta sin sorg och finna en deltagare deruti. Han år så god och vänlig; jag har gjort mig tusen förebråelser öfver att ej förr hafva uppskattat hans rätta värde — men nu, nu högaktar och älskar jag honom så innerligt. Afven tycker jag prostinnan visar mig mera vålvilja nu ån fordom — oeh dock smårtar mig detta, ty jag vet mig ej hafvr förtjent det, men jag skall söka göra det. O, denna prösning — så hård och orättvis den i början föreföll mig — år mig dock nyttig! Den Allvise har beståmt den till mitt förådlande, och jag skall ej bortkasta hans vink; jag skall arbeta, jag skall bedja, jag skall kanske segra, och då — då var den ju vålgörande för min själ! Elden renar guldet, smärtan själen! Derför vill jag ej vidare knota, utan med styrka och försakelse uthårda så vål motgångens som medgångens timme. För att något förströ mig, deltar jag ibland i prostinnans hushällsbestyr och jag kan nåstan såga att det roar mig — så mycket nemnligen något nu kan roa mig, ty allt förekommer mig i allmänhet dödt och dystert. Sjelfva naturen sympathiserar med mina kånslor: en mörk töcknig himmel, hvars moln sällan genombrytas af någon solstråle; kalla, skarpa vindar, som skoningslöst afrycka de arma tråden de få gulnade, bortvissnade löf, hvilka ännu återstå af dess rika, lummiga löfverk: se der åfven bilden af mitt lif, mitt hjerta! dock nej — denna liknelse haltar: solen skall åter dela molnen och i hela sin glans stråla från en klar himmel; den återvåndande våren skall ånyo smycka marken och tråden med sin skrud — men i mitt bjerta blir ingen förändring: ingen sol skall der uppväcka till lif hoppets grönska, glädjens blommor; de åro återkalleligt vissnade, döde! Det år dock hårdt