UubMGAd AuflöTLC. Tack för ditt deltagande bref och dina tröstande ord, min enda vän; jag är nu mera underg fven och lugn till sinnes, ån då jag sist skres. Jag har bedt så ifrigt om bistånd från höjden och mina böner hafva ej varit fåfånga; min klagan har tysnat — dock bor en stilla smårta på djupet af mitt bjerta, som aldrig, aldrig kan utplånas derifrån. Den gode, ådle prosten mårkte att jag led: han frågade mig så faderligt, så huldt, om orsaken dertill att mitt hjerta smålte vid hans ord och jag yppade för honom, att jag ångrade mitt oförsigtiga uppförande mot Robert, som gifvit honom anledning att tillskrifva mig ett dylikt bref, att jag sörjde öfver att hafva ådragit mig Ernsts och alla goda menniskors förakt. Hur den gode prosten talade, lade sig efterhand stor