steg för min räddning. Min enda Önskan år att få dö, jag år på allt sått oförsigtig om min helsa, men hvarje kroppsligt ondt synes undfly mig, på det jag så mycket biltrare må kånna den i hjertat boende smårtan, hvilken, liksom Promethei gam, oupphörligt gnager derpå. Ja, jag får lefva mig och andra till plåga, dock jag skall be, jag skall ... Men ej mer hårom; lef lycklig, Aurore, tånk någon gång på —?PP) 8