år en smula ensaldig eller blyg, början han verkligt oförskåmdt gyckla — eller, som det på studentspråket heter drifva med denna, till sällskapets stora förlustelse, som år nåra att kikna af skratt, och imellanåt gifver luft åt sina tankar med yttranden; ungefår af denna lydelse: Ja, den Carlsson, han år då för galen! Det år han visst, man kan skratta ihjäl sig åt honom, men inte år han god att råka ut för!Nej, gubevars derifrån, men rolig år han, det kan man då inte neka till, och då ursåktar man gerna lite elakhet. — och så vidare. Lägg nu hårtill: att han har en ej så obetydlig egndom, anses vara en driftig karl, skryter ansenligt, och har en ej ringa portion suffisance och egenkårlek, så behöfrver jag ej säga dig att han år ett af ortens lejon, föremålet får många omtänksamma mödrars spekulationer. Nå väl, nåmnde personage hade låtit sina blickar stanna på mig och beslutit hugna mig den ovårderliga lyckan att få heta fru Carlsson, en lycka, som jag dock till hans gränslöa förvåning ej förstod att rått uppskatta, utan helt kort och godt undanbad mig. Nu nog hårom; jag vet sannerligen ej hvarom jag skall skrifva, ty mina tankar hafva en fix ide, till hvilken de ståndigt återkomma, och den år: att jag finner mig olycklig, gränslöst olycklig! Det ges stunder, då jag år lättare till sinnes, då jag hoppas, förtröstar, men ånnu oftare stunder, då jag, nåra förtviflan, finner mig ensam, öfvergifven, afskydd af alla; och i dylika stunder svindlar det för mitt bufvud, tankarna dansa oredigt kring derinne, och jag fruktar nästan för mitt förstånd. Men det år orått att förståmma dig, som år lycklig, med dessa sorgliga tankar; derför farvål mera en annan gång från Din stackars Constance. (Forts.)