Planen att med en penningesumma lösköpa oss från Danmarks obilliga angrepp på vår dyrbaraste rått, hvilket icke kan betraktas såsom annat ån att betala en fråmmande för att få njuta hvad som år vår egen tillhörighet, bör sist af allt antagas. Att man, under bemådandet att utfinna medel att komma ifrån detta tvång, åfven kommit att tånka på en sådan utvåg år icke underligt. Det fosterlåndska sinnet kan dock icke annat ån uppresa sig deremot oeh kånna sig skymfadt och hånadt genom att af en fråmmande blifva förbjudet röra sig och ega sin frihet på sitt eget område, så framt till honom icke derför