Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1851, sida 1

hafva rått; således förstår du lätt, att jag ej år någon synnerlig favorit hos henne. Hon har åfven åtskilliga gånger ganska tydligt låtit påskina, att bon hon af mig våntat någon hjelp med hushållet; men det år sådant jag ej låtsar begripa, ty om åfven min förmyndare lyckats genomdrifva sin vilja, att gråfva ned mig på landet, så tånker jag likvål ej steka mig framför köksspisen eller såtta mig i en våfstol, ty dertill kånner jag alls ingen kallelse. Ibland gummans konversationsåmnen ån det förnåmsta om hennes son Ernst, v. håradsh. och bitråde åt en lagman i Småland; då hon kommer in på detta kapitel, år hon aldeles outtröttlig, och som jag håruti ej kan motsåga henne, emedan jag ej eger den lyckan att kånna den unge, hoppgifvande mannen, återstår endast för mig att beväpna mig med tålamod för att åböra hans meritförteckning, men det bar sannerligen den verkan att göra mig utledsen på honom, långt innan jag får se honom. Om pastor Nollman, adjunkt hårstådes, tror jag det båsta som kan sågas, år att ingenting såga; han år dock en beskedlig, oförarglig menniska, som spelar bråde med prosten och slår i det oklådda brådspelet, så att jag stackars liten, hoppar högt på stolen dervid; öker förtvifladt,8 så att all den Eau de Cologne jag slår öfrver mig icke ej år tillråcklig att besegra den gemena tobakslukten, och skrattar åt allt hvad som yttras; men har hvarken konversationseller predikogåfvor, utan år un petit peu tråkig och tafatt i hvad han företager sig. a De enda af grannarna jag ånnu sett, åro: en liten fanjunkare Ståhlin med sin långa fru, komministerns och lånsmannen, allesammans, som jag tror, beskedligt folk, men sannerligen, båsta Aurora, kan jag icke finna intressantare åmnen för mitt bref, ån att behöfva anlita dem.