Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1851, sida 1

utan pedanteri, en lätt sällskapston, dock skiljd från saddhet och smicker. Detta ideal har jag likväl ej funnit bland den svårm af moderna ungherrar, hvaraf jag varit omgifven; ty, ehuru jag ej kan neka till, att min fåfånga stundom kånt sig smickrad af deras hyllning fast den ofta uttröttat mig, skulle ingen af dessa bugande, språttaktiga, kurtiserande lejon kunna ingifva mig en djupare känsla. Min kårlek, om jag någonsin skall hysa någon, måste vara baserad på högaktning, förutan hvilken denna själens affekt tråffande kan liknas vid ett rus; lika häftigt, men lika fort öfvergående som detta, hvaraf efter kort tids förlopp endast minnet återstår, oftast ett sorgligt, af förebråelser åtföljdt minne. Men du ledsnar troligen vid mina reflexioner och acklamationer, samt torde finna dig mera intresserad af en liten beskrifning på min resa. Långe qvarstannaut Jug på däcket och såg, huru du och mina andra vånner stodo på Riddarholmsstranden och hviftade en afskedshelsning åt mig med edra näsdukar, till dess slutligen edra gestalter försvunno för mig i den hvimlande folkmassan; såg huru staden allt mer och mer aflågsnade sig ur min synkrets, och slutligen kunde ej längre mina, liksom af dimma omtöcknade ågon urskilja konturerna af den ståtliga hufvudstaden, skådeplatsen för min barndoms lekar, min ungdoms nöjen, och jag suckade ett sorgligt farvål åt mitt kåra, kåra Stockholm. Derpå gick jag ned i hytten för att ordna mina effekter och lemna tårarne fritt lopp, då jag ej långre egde styrka att återhålla dem. (Forts.)