Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1851, sida 2

—7——2227775x — jetårar runno utför hennes kinder, som nu blossade af en ny ungdoms friskhet. — Ernst! ropade Schröder och omsamnade sin vån, Gud vålsigne er båda! Tillägg. Tolf år senare kom författaren af dessa rader till den Ön, der Ernst var prest. Han hade ett rekommendationsbref med sig från Schröder och blef väl emottagen. Ilär lärde han kånna den intressanta prestsamiljen, som icke allenast utmärkte sig får sjålsadel, sann bildning och fördomsfrihet, utan också för förnöjsamhet med verlden och menniskorna: det andades i denna familj stor verksamhet i alla lifvets förhållanden och derjemnte ett sållsynt sinne för allt skönt, ädelt och upphöjdt. Åtta vackra och lisliga barn kallade Ernst och Emma för pappa och mamma. Det var raska pojkar, fallna för djerfva skålmstycken, men deras kårlek till föråldrarna örvergick allt, och deruti hade dessa det osynliga band, hvarmed de styrde dem. Ernst förde mig in i skolrummet, der åfven öns öfriga barn voro närvarande. Der blef jag vittne till en ny method för undervisning i geografien. Der fanns en mycket stor glob, som Ernst sjelf förfårdigat. På derna såg man berg, haf, floder och ståder, allt i ungefårligt förhållande till den naturliga storleken. På denna företogos liksom resor, så att barnen genom egen åskådning blefvo bekanta med vårt klots beskaffenhet; de kånde hvarje lands och hvarje stads mårkvårdigheter, deras tanke och vettgirighet väcktes, och i denna sinnesstämning uppfattade de med beundransyård lätthet allt hvad Ernst berättade