— ——7— na? frågade Emma, då Ernst lemnade vexeln i hennes händer. — Ja, utan tvifvel! svarade pastor Schråder. De åro ju det enda arfvet efter er lagliga åkta man. — Nå vål, sade Emma, jag tror ni har rått; men i hemlighet vill jag dock icke tillegna mig dem. De skola anmålas hos fogden, och blott på lagenlig våg vill jag mottaga hvad jag tror mig kunna kalla mitt. Och sedan vill jag skänka alltsammans till denna ö; och skydds medel mot hafvets våldsamhet skola derför uppföras. Sedan Starklow blifvit begrafven, tog Schröderska familjen jemnte Emma afsked af Ernst och ön. Som Emma önskat så skedde det; hon behåll blott så mycket, som behösdes att ersåtta de kostnader Schråder så oegennyttigt haft för hennes skuld, samt en liten nödpenning för den ovissa framtiden. Efter ett års förlopp, då pastor Schråder en vacker afton satt i sitt lusthus i trådgården, såg han med förundran Emma komma i alleen, arm i arm med en resklådd man. Då de kommo nårmare igenkånde han Ernst. Emma råckte Schråder handen och sade: Jag år förlofvad. Hår år min fåstman. Glåd