Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1851, sida 1

LNi har rått, Emma, svarade han, men icke helt och hållet. Har ni icke sjelf ersarit att naturens skönhet och en upphöjd själs tankar dock kunna låta vårt arma hjerta försmåkta? Och, allt hvad verlden kan bjuda oss, har intet värde, om vi icke kunnat njuta det tillsammans med ett annat, ålskadt våsen. Ensamhet kan vara en lycka i jemnförelse med det tanklösa, ogudaktiga och brokiga menniskohvimlet, men en absolut ensamhet liknar döden. — Ack, sade Emma sagta, nog vet jag det, och jag letar blott fram mina gamla sofismer, får att såga er och mig ett tröstande ord. Efter en stunds tystnad tillade hon hviskande: ty endast Gud kan låsa, hvad han sammanfogat. I detta ögonblick kastade Ernst en blick ut genom fönstret och bleknade. — För Guds skull! ropade han full af ångest, se dit, hvad år det? Ack, det år en menniska som kåmpar mot böljorna. — Gud hjelpe honom, låt oss gå ned till stranden! sade Emma förskråckt. Ett ögonblick derefter stodo de vid stranden, just då en ofantlig bölja kastade ett lik för deras fötter. — Gud i himlen! ropade Emma, då hon