Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1851, sida 1

konstgjorda upphöjningar, kallade varf, för att icke bortryckas af böljornas våldiga armar. Huru olika år icke Vesterhafvet mot Östersjön! Den senare liknar en stor blå insjö, omkransad af blomstrande trådgårdar och gröna boklundar, och hvarje ö deruti år såsom en vacker och brokig hafsblomma. Men Vesterhafvet år som en svårmodig konung från Ossians tid; han utstråcker sina armar Öfver jorden, hans hår år hvitt, hans smärta och vrede bereda tusen undergång och förders. Stundom, når Öns fattiga befolkning gladde sig öfver den smula gräs, de slagit till vintersöda åt de få magra får, som utgjorde hela deras rikedom, steg hafsfloden allt högre och högre — gubben skakade på hufvudet; de skummande böljorna, hans hvita lockar, foro öfver den stackars Ön och ryckte med sig hå och får och allt, hvarvid folkets pröfvade hjertan fåstat sig. Då tackade de Gud, att han frålsat dem sjelfva från döden, och togo utan knot sin tillflykt till den sparpenning de samlat i den goda tiden, för att nu uppehäla lifvet i den onda, Det låg något särdeles rörande i förhållandet mellan presten och folket. Han var bokstafligen deras fader, rådgifvare, tröstare i nåden och råddare från från förtvislan. Ingenting företogs förrån man rådfört sig med presten. Han stillade tvister, förskaffade de nödlidande bjelp, barnens uppfostran var öfverläten åt honom, ty der fanns hvarken domare, advokat eller skollårare på denna fattiga ö. Man skulle kunnat såga att allt detta, som tillhörde så olika grenar af den konstiga samhälisinrätinsngen, var förenadt hos honom, men mindre i kraft af hans embete, ån i kraft af den naturliga öfverlägsenhet, som högre insigter, bildning och kunskaper plåga gifva menniskan öfver hennes medbröder. (Forts.)