Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1851, sida 2

slera gånger på hufvudet, men sakens inre sammanhang var dock för högt för hennes enkla förstånd. Imellertid fårstod hon, att Emma var olycklig, och det var nog får hennes goda hjerta, för att, åfven med uppossring lemna henne allt det bistånd hon förmådde. Det aftalades att Emma skulle hålla till godo ett par dagar i hustruns fattiga hem, sör att samla nya kraster och vara tryggad för alla möjliga efterspaningar från sadrens sida. Under vågen bemödade sig hustrun att efter bästa förmåga underhålla och sörströ sin nya gåst, och detta lyckades henne till en del. Emedan hon var mycket språksam, beråttade hon om sina förhållanden och sitt husliga lif, och Emma förvånades öfver att, jemnte så mycken fattigdom och elånde, finna så mycken verklig lycka och förnöjsamhet, så varm kårlek till Gud och menniskor. Ack, sade hon, jag har visst litet att lefva af och åndå många barn; men ni får vål hålla till godo. Min man var en drinkare. Men, Gud vare lof! han dog i fjol, och nu behåfver jag icke såsom förut åfven fåda honom. Mina barn gör mig i alla fall mycket bekymmer, det år, min sjål, iake så lått att få dem alla måtta. Men om jag nådgades vålja emellan att mista dem och sedan lefva utan