Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1851, sida 2

mina krafter ännu icke åro alldeles förbi, mitt medvetande klart, och mitt minne icke alldeles sviker mig. Vår Herre uppfyller ju hårigenom min innerligaste ånskan, som jag så många gånger uttalat inför honom, skulle jag då nu sörja och gråta? Nej! det skulle visst vara mycket otacksamt. Att dö år i och för sig sjelf ingen olycka och bår derför ej eller betraktas och beklagas som sådan Men att då i ungdomen af en sjukdom, som man ådragit sig genom oordentlighet, det år Omkansvårdt. Ått nödgas taga afsked af halfgjordt arbete, i lifvets skåna blomstertid, utan att få skörda eller smaka frukten af sin egen måda! se, det kan kallas tungt och svårt, men i min ålder, — nej visst inte! nu glåder jag mig derimot att åndtligen få höra aftonklockans ljud, som kallar mig från mödan till hvilan.— Sent en afton satt Ernst vid gubbens sång och låste för honom. Det var en beråttelse af Jean Paul Richter, tånkaren och skalden från Beireuth. Den handlade om en gammal prest, som uppskrifvit sitt lifs djupaste tankar och skönaste tilldragelser, för atti den sista stunden kunna erinra sig dem. Då han kånde dåden nårma sig, måste hans son låsa dagboken för honom. (Forts.)