Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1851, sida 1

betraktade Emma med en blandning af medömkan och förundran. Den andra derimot, som hade ett afskyvärdt utseende, grep efter en medaljon, som Emma bar om halsen. Emma reste sig försärad; den sjålsångest som afpråglade sig i hennes ansigte roade dem, och de utbröto i ett gapskratt. — Hvem år du? frågade den ena qvinnan, hvarifrån kommer du? Har du stulit de klåder du har på dig och det der guldsmycket? Emma svarade icke. — Ser du inte, sade den andra godhjertade qvinnan, att hon en stackars varelse, som föråldrarna kanske förskjutit, derför, att hon varit menniska. Det år en gammal historia det, eller hur? Emma darrade, men hemtade sig och sade: Lemna mig i fred, godt folk, tag detta guldsmycke och gå härfrän: jag år trått. Du år hungrig min lilla flicka, sade mannen och framtog ett stycke bråd, vill du hafva något att åta? Men i detsamma, rusade den andra vedervårdiga qvinnan, förmodligen af svartsjuka, fram till honom, fattade honom i bråstet och ropade: Det der tål jag, icke, Petter, kom med och låt henne ligga! hvad bry vi oss om henne!