Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1851, sida 1

icke en enda trosast sjål, till hvilken hon i hopp om tröst och bistånd kunde vända sig. Ingen sömn kom i hennes förgråtna ögon: hon vandrade således från detta slålle, då dagen började gry, och uppnådde snart landsvågen, som förde tillbaka till A. Dit ville hon begifva sig, för att ännu en gång bedja vid sin moders graf, och sedan i hopp om Guds förlåtelse, såga lifvet farvål och störta sig i det haf, hon der så osta med hånryckning betraktat. — vill au mottaga mig som en gammal vän, du ålskade strand? stammade hon, i det hennes hjerta var nåra att brista. Hon vandrade långe oförtrutet sramåt! slutligen utmattad af, hunger och törst samt den ovanliga anstrångningen, öfverväldigades hon så af sömn, att hon sökte ett hviloställe bakom en gårdesgård, under bar himmel. Ungefår en timme hade hon hvilat hår, då hon plötsligen våcktes af ett gapskratt och en rå hand, som vidrörde hennes kind. Hon blef häftigt förskråckt öfver hvad hon nu såg. Framför henne stodo tre menniskor med afskyvåckande uppsyn och trasiga klåder: en man och två qvinnor. Mannen bar ett positiv på ryggen, han var gul i ansigtet, hade små svarta ögon och ett stort svart skägg. Den ena qvinnan tycktes hafva ett godt hjerta; hon