Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1851, sida 2

ket tålamod och ödmjukhet af ett så stolt sinne, trodde hon skulle kunna uppehålla henne åfven under de förfårligaste qval. Men ack, hennes mod var mera heroiskt ån hennes krafter. Detta beslut hlef liksom det sista jäsningsmedel, som skulle fullånda utveclingen af den luttrade karakter, hvars nya gestalt hittills blott då och då uppenbarat sig i hennes förvirrade tankar och handlingar. — Följande morgon företogs i all tysthet bisåttningen af fru von Stålsvårds lik. Emma kånde sig tillmods, som om nu den sista vånnen tagit afsked af henne, och som om hon nu först stode alldeles ensam i verlden. Hon stångde in sig på sitt rum och gret, och får denna sin smårta glåmde hon allt det, com förut så djupt oroat hennes sjål. Men åfven denna smårta var icke fri från bitterhet; med råtta förebrådde Emma sig sjelf, att hennes kårlek till modren icke alltid varit som den bort vara. Men ack, så går det ju så ofta hår i lifvet! kårleken kånnes icke sållan först då rått innerligt, når dess föremål redan slumrar i grafven. O huru ofta ser det icke ut, som om vi blygdes att visa vår tillgifvenhet! huru ofta ståta vi icke tillbaka det ålskade föremålet under anfall af dåligt lynne eller emedan vi såtta en åra uti att hafva ett man