ne det bittraste hat. Genast vid hennes intråde låste Emma i hennes blick hämdlystnad och skadeglådje. — Gud vare mig nådig! tånkte den förrådda dottern, och gick derpå med resignation sin fader till måte. Han mottog henne kallt och allvarligt. Då hon bad honom följa sig, emedan hon ville göra honom en öppen bekånnelse om allt som håndt henne, visade han ganska litet deltagande, men följde henne kall och tyst till ett nårbelåget rum. — Detta var vål det tyngsta ögonblick Emma upplefvat, att nu nådgas tillstå för honom sina villfarelser, sin olyka och sitt hjelplösa tillstånd. Ministern ashörde henne med mycken köld, ryckte på axlarna och svarade intet. Då hon slutat sin beråttelse och med innerligt rård ståmma bad honom förlåta henne för de qvals skuld, hvilka hon sjelf fått lida får sitt egenmåktiga och trottsiga uppförande, gick han förtrytsamt fram och tillbaka på golfvet och ropade: — En sådan förmögenheti Har man sett maken till sådana dumheter! Dessutom bår anmårkas, att det tycktes som om han erfarit i hemlig glådje öfver att hans dotter icke långre var rikare ån han sjelf, att hon nu helt och hållet var i hans hånder och att hans tyranniska vilja icke mera fann