arsvet och deriemte bestämt, att han på intet vilkor skulle erhålla någon andel deraf. Tillochmed en gåfva, hvartill han möjligen genom öfvertalning skulle kunnat beveka sin dotter, skulle icke vara af ringaste giltighet. Emma hade tvertom måst gifva ett löste, att aldrig låta honom erhålla något som härslöte från arfvet. Endast ett samvetsgrannt uppfyllande af denna beståmmelse försäkrade henne från angrepp af testators öfriga slägtingar, hvilka i motsatt fall tycktes hafva rått att begåra lagens bistånd att af Emma återfå det, som de ansågo sig hafva förlorat genom en nyck af testator. Detta hade också bidragit dertill, att ministern fattat ett outslåckligt hat mot sin dotter, i synnerhet då hon redan långt förut, i följd af sin trottsiga och håftiga karakter, flera gånger förebrått honom hans lefverne och oridderliga tånkesått. Att Emma förlorat sin förmögenhet viste han ånnu icke. Herr v. Stålsvård intrådde i hvardagsrummet, der Emma våntade honom. Vid hans sida gick ett långt, svartklådt fruntimmer, i hvilket Emma med sörskräckelse igenkånde en friherrinna von Warma, en af ministerns mest gynnade våninnor. Hon var en gammal fiende till Emma, som förr icke kunnat underlåta att vid passande tillfållen visa hen