ga a gånger har man icke om , detsamma förutspått en snar undergång, tillsölje ån af Irländska uppror, än af den omätliga statsskulden, ån af resormbillen o. s. v., och åndock har det utgått ur hvarje kris långt rikare och måktigare ån förut. Nyligen har det åter genomgått en sådan kris, genom en total omstöpning af tullagstiftningen och står just nu i begrepp att taga ihop med en utvidgning i valråtten — en ny parlamentsreform. Långt ifrån att lida något utaf dessa ståndigt återkommande föråndringar, synes det tvårtom vara just det oaflåtliga aktgifvandet på tidens kraf och de håraf föranledda reformerna, som vålla Englands styrka. England står nu snart i begrepp att gifva verlden svaret på en oåndligt vigtig fråga — eller den om Ludvig Filips motstånd 1848 imot valråttens utvidgning i Frankrike var ett bevis på politiskt skarpsinne eller ett omåtligt misstag, hvilket verlden har att tacka för alla, dessa sista årens, olyckor. Ty kan England utan skakningar och utan sannolika samhållsvådor genomföra en ytterligare utvidgning i valråtten, då det redan för nårvarande råknar en valman på 28 personer af dess folkmångd, så måste man ovilkorligt antaga att så kunnat ske åfven i Frankrike som ånnu 1848 före revolutionen råknade endast en valman på hvar 178 inbyggare. Detta är så mycket antagligare som den konservativa ministeren Guizot i Frankrike var oåndligt mycket starkare vis a vis Franska deputerade kammaren 1848, ån hvad W higministeren Russel i England för nårvarande år vis å vis underhuset derstådes. En Guizot, som hade stållt sig i spetsen för reformen i Frankrike skulle blifvit allsmåktig, en Russel torde icke kunna beherrska håndelserna, utan måhånda blifva tvungen att lemna rum får en mera radikal minister. Lyckas England i detta stora försök, då står åfven hela den konservativa ho pen i alla lånder slagen med stumhet, då visar det sig att Ludvig Filip 1848 begick ett politiskt fel, hvilket Tallevrand skulle kallat vårre ån ett brott; då visar sådant oss uppenbart, att statsförfattningarna måste tid efter annan undergå föråndringar, de lika vål som alla andra lagar och samhållsinstitutioner, och då faller sista grundstenen under de absoluta makternas murkna byggnad, ånda till skymten af ett möjligt försvar för regeringarnes nuvarande reaktionåra åtgårder i Tyskland och Italien. Låtom oss nu, efter denna allmånna öfversigt, återgå till våra egna förhållanden. -Om den allmånna aning som nu uppfyller sinnena, eller samma sörkänsla som så allmånt herrskade före utbrottet af 1848 ärs håndelser, skulle komma att vinna bekräftelse; om en stor politisk brand nästa år verkligen hotar vår verldsdel, huru år vål då vårt land beredt att möta densamma? Svaret härpå finna vi uti det nu hvilande representationssörslaget, detta förslag som både regering och representation, icke mindre ån hela landet, vål veta aldrig kan komma att antagas. Under det att omtånksamma regeringar annorstådes söka bemåktiga sig tidsfrågorna för AAA XX XXX GÖ RR RIO —— — arfvat aah dariamta hactadrmt att han KF28 bk