för honom och för Emma. Den gamle farfadren, som icke unnade sig någon ro så långe hans gunstling behöfde hans omvårdnad, kånde sig också nu mycket medtagen. Tio dagar efter modrens död hörde Emma plötsligt en vagn köra in på den nu eljest så tysta gården. Hon skyndade till fönstret; det var hennes fader. Hon hade icke sett honom på flera år; en båfvan genomfor hennes hjerta vid den tanken, att hon inom ett ögonblick skulle stå inför sin fader. Hon visste ju allt förvål att ingen af dem hyste någon hjertlig kånsla får den andra. Men hon beslöt att, så ddmjukt och barnsligt som hon förmådde, tråda honom till måte. Det kunde ju hånda, att hon skulle finna tröst genom sin faders kårlek och förlåtelse. Den arma! Behofvet af och längtan efter en vän kom henne att glömma, hvad hon dock borde veta, att i detta bröst af sten intet hjerta slog för vånskap och kårlek. Alla hans machiavellistiska grundsatser vittnade derom, hvar och en hatade och undvek honom, och endast hans slughet och sållsynta skicklighet i allmånna årenders behandling gjorde att han kunde bibehålla sin plats. På grund af denna hans karakter hade också den rika slågting, efter hvilken Emma årft sin nu bortskånkta förmågenhet, uteslutit honom från