Emma. En novell i 20 fragmenter. (Forts. fr. N:o 221.) — Hvad var hennes sista ord? frågade Emma det nårstående husfolket. — Gud vålsigne Emma! svarade en gammal tjenare, med en af tårar qvåfd råst. Emma brast i gråt, och snyftande som ett barn kastade hon sig ned framför sin moders sång och fuktade hennes bleka hånder med sina brånnande tårar. — O huru litet vi dock känna till den hår verlden! sade hon för sig sjelf, ty det ordspråket år sannt: Menniskan spår, men Gud rår. En enda ovåntad håndelse gör oftast alla förståndets konstiga förslager om intet. Genast såndes en kurir till hufvudstaden för att gifva ministern underråttelse om hans makas dödliga frånfälle. Likets bisåttning skulle imellertid uppskjutas tills han kunde intråffa i A. Ernst hade under tiden tillfrisknat så vida, att han kunde flytta till en annan bostad, emedan hans vistande i huset nu måste vara ännu mera tryckande både