henne. Hon hade knappt börjat skrifva, sörån Starklow intrådde. Fattad af en ådel vrede ville hon genast lemna rummet; men hon tvingade sig och stannade, våntande på hvad han hade att såga. Han såg tyst, med en blandning af förlägenhet och trotts till jorden. Emma förmådde icke långre se på honom; på hans ansigte låste hon bekånnelse om hans brott, ia, hon anade att efter hennes bortgång måhånda följt en försoningsscen med detta afskyvårda fruntimmer, som måste anses såsom hennes heders och hennes lifs oförsonligaste fiende. Emma steg upp, vånde honom ryggen och såg ut genom fånstret. Deruti låg emellertid en utmaning mot honom, och han gjorde sig besvår att inbilla sig sjelf vara den förnårmade, hvarför han sade: — Jag kommer att råcka handen till försoning! Lätom oss glömma hvad som förefallit, vi åro begge icke fria från fel. Kom! låt oss undvika att våcka uppseende; endast genom ett kärleksfullt förhållande kunna vi hoppas tillintetgöra de rykten som redan fly8a genom staden. Hon rörde sig icke ur stållet. — Kom, såger jag, eller jag svår, att du skall ångra dig. Emma, ehuru nåstan utom sig öfver hans nedriga uppförande, tvingade sig och låtsade