hörde Emma hans santasier, i hvilka hela hans rättsinniga hjertas kärlek uppenbarade sig för henne. — XIV. Emma begaf sig först klockan sem till hvila på sitt gamla, knappt öfvergifna rum. Allt förekom henne nu som en dröm, men, då hon kånde sitt upprörda hjerta våldsamt klappa, måste hon vål tro på verkligheten. Ändteligen efter tre långa qvalfulla timmars vakande, blef hon något lugnare; för första gången på lång tid brast hon i gråt, och derigenom mildrades hennes smärta. Det var dubbelt rörande att höra en så stolt menniska såga till sig sjelf: — 0 Gud! låt mig då, Du pröfvar mig hårdt — lifvets börda blifver mig för tung! Det var henne omöjligt att sofva; hon steg derför snart upp igen. Hon kände en längtan att andas srisk luft. Stormen hade lagt sig regnet upphört, solen frambröt med dubbel glans och klarhet genom den af moln och dimma rensade luften; fåglarna sjöngo så glada; efter de sista mörka och stormfulla dagarna uppklarnade allt som lefde af naturens och vårens förnyade, milda åsyn. Emma steg ester gammal vana upp på det platta taket. Hon kånde sig försriskad af den svala morgonluften, som flåktade henne