som om hon icke hört honom, trummade på rutan och svarade icke. Han åter sattade mod och nårmade sig henne. Då han gjorde min af att satta hennes hand, vånde hon sig hastigt om och stötte honom tillbaka. En genomborrande blick trässade honom, och han sade åter på en gång förlägen och trottsande: — Jag ångrar ju det som skett. Blif nu god igen; jag ber ju om förlåtelse. — Doktor Starklow, sade hon efter ett kort uppehåll med en röst som kunde hafva våckt de dåda, låt mig tala lugnt; endast förnuftet skall råda mellan oss. Om jag tillhör er eller icke, kan vara er likgiltigt, ty ni ålskar mig icke, men om jag år slafvinna eller icke, det gör icke mig detsamma. Vål har prestens ord förenat oss, vål hafva vi lofvat att lefva som trogna makar med hvarandra, men i detta fall skulle det vara ett brott mot Gud att hålla fast vid ett så åfveriladt beslut. Er slafvinna skulle jag blifva, om jag verkligen blefve tvingad att följa er som hustru, ty det bår icke förundra er når jag såger, att min kårlek till er, om den någonsin varit annat ån ett blåndverk, som beslöjade mina ögon får verkligheten, år aldeles slocknad. Forts,