ferat, rörande behandlingen vid hårvarande rädhusråtts andra afdelning af ett utaf handlanden S. H. Salomonsson mot föreståndarne vid Mosaiska församlingen hår i staden jemte hr doktorn C. Heineman instämdt påstående om utbekommande af prestbevis, får jag, enår berörde referat innefattar åtskilliga oriktigheter, anhålla, det måtte uti tidningen varda infördt följande Berikligande. Vid målets företagande inlemnades af kårande ombudet de hos söreståndarne i ärendet förde protokoller, hvarefter jag, å hr doktor Heinemans vågnar, yttrade, att enår, enligt hr doktorns uppfattning, åktenskap emellan Mosaiska och Kristna trosbekånnare vore uti Sveriges lag förbjudet, samt Salomonsson, vid framstållande af sin begåran det ifrågavarande prestbevis, uttryckligen tillkånnagifvit, att han åmnade begagna detsamma i åndamål att, dermed försedd, i Köpenhamn låta förråtta vigsel emellan sig och ett hårstådes bosatt fruntimmer af Kristna trosbekånnelsen, hade hr doktorn funnit sig böra vägra bevisets utgifvande, på det att hr doktorn icke tillåfventyrs skulle kunna beskyllas att, med kännedom af ett utaf Salomonsson tillårnadt olagligt handlingssått, hafva bidragit till detsammas verkställighet; hvarjemte jag, såsom ombud för söreståndarne, förklarade, att som hr doktor Heineman, hvars utlåtande blifvit af föreståndarne infordradt, i anledning af det klagomål Salomonsson hos dem anfört Öfver hr doktorns sörsaringssätt, till stöd hårför åberopat enahanda skål, som hr doktorn nu uppgifvit, så hade föreständarne för sin del icke ansett sig böra meddela söreskrift om bevisets utgifvande. Sedan håruppå kårande ombudet utlåtit sig på sått tidningsreferatet upptager, samt af mig blifvit bemött med det deri jemväl anförda genmäle, öfverlemnade jag målet till rådhusråttens prösning, ulan att i vidare mån ån som nu omförmålts, hafva sökt bevisa råttmåtigheten ) af mine hufvudmåns försaringssätt, hvars gillande af domstolen jag alldeles ej påyrkade, utan förklarade tvårtom, att mina hufvudmån åmnade ställa sig domstolens beslut till esterröllelse, i följd hvaraf missnöje mot det sedermera afsagda utslaget ej eller af mig anmåldes. Ehuru häraf torde vara temligen tydligt, att förevarande råttegång ej varit att anse annorlunda, ån såsom en af föreståndarne och doktor Heineman begagnad nödvåndig utvåg, för att, vid hos dem uppkommen tvehågsenhet huru de i ett ovanligt fall borde försara, hårför erhålla råttesnöre: anser jag mig likvål ej böra undertrycka den anmårkning, att, då man erinrar sig, hurusom en prest inom Kristna kyrkan, i håndelse han befinner sig uti tvifvelsmål om huru han bör sig förhålla i utösningen af sitt embete, äger att hos vederbörande konsistorium deröfver begära sörklaring; men att presten vid en Mosaisk församling derimot icke år i tillsälle att rådfråga en dylik auktoritet, torde det åfven förekomma enhvar föga besynnerligt om den sistnämnde, hellre ån att utsåtta sig för möjligheten att begå en olaglighet), afvaktar beslut af allmånna domstolen, under hvars pröfning han icke kan i ansökningsvåg draga frågan, utan dit han följaktligen, för slikt besluts erhållande, måste låta i vederbörlig ordning inståmma sig. Götheborg den 19 September 1851. A. Philipsson. ) Referenten harju icke sagt, att hr Philipsson i vidare man sökt bevisa rättmätigheten af sina principalers beteende? Att hr Philipsson velat i någon ,mån åstadkomma en sådan bevisning bejakas, så vidt ref. kan finna, med tydliga ordalag i sjelfva det förnekande, som hr P. här framställt. ) Det låter litet besynnerligt, att dr Heineman af fruktan att begå en möjlig och temlig en enfaldig supponerad olaglighet skulle gjort sig saker till en verklig sådar, som dessutom af hvems mhelst bort kunna inses. Ty enligt ref.:s mening är prest af svensk lag dlagd att åt välkänd och behörig person utgifva bevis af sann färdigt innehåll. Hr Philipsson synes ännu i detta ögonblick vilja, oaktadt sitt nyss gjorda förnekande sbevisa rättmätigheten af sina hufvudmäns förfarande,, enär han här söker stämpla ett motsatt förfarande såsom möjligen olagligt. Kan På hr Philipsson uppvisa någon enda nu gällande författning, som förbjuder prest att meddela en i laga ordning begärd prestattest, som intygar ,ålder, frejd och hinderslöshet till äktenskap?: —