Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1851, sida 2

men Freja flek inträde hon min san, och hvem utaf ungdom väl vägra kan en bjudning åt Amor, den Guden. Men åter har Flora i dalen ställt en himmelsblå sippa — ett grönklädt fält, och Orpheus stämmer sin lyra; han öfverallt söker sin Eurydice, han vill henne vinna från Plutos spis med toner så ömma och dyra. Dock — sången blir endast en klanglös ton, Apollo förskjutit en älskad son — man lyssnar så föga till sången; och strängen brast af, ja den ljuder blott som echo i rymden, och straxt dör bort af Eolus blott blef den fången. Fly ton och förklinga, men dock ej förr, än afsked du bringat till hennes dörr, som gaf åt min tanke en mystör — hvem anar väl vidden af tonens bud den hörs kanske blott som vindens ljud, lef lycklig — blif englarnes syster. Förr ägde jag endast ett hem — men nu — nu qvardröjer tanken hos tvenne ju — dess plats i mitt hjerta är lika. Må de, som mig gåfvo det andra hem få njuta den sällhet jag önskar dem, då — svår jag — den aldrig skall svika. När stormarne rasa och vinden gnyr till B-dalen säkert min tanke flyr, ty der trifdes oskuld och friden; ja der Oreaden sin bostad har, på berg och i skog hon så glädtig far — bit tanken — när dan är förliden. När snöblandadt regn skymmer solens ljus och tanken har flygtat från vetatis brus då längtar den åter till dalen. Vid aftonens brasa om vinterqväll, jag sitter och tänker den tid var sällk i minnet blott skuggorna talen. Jag kom med en höstvind, jag far också lik molnet som sväfvar på himlen blå, så obemärkt — följd utaf andra. Farväl o du älskade nejd — farväl en runa du ristat uti min själ, den kan inga tider förandra.