Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1851, sida 1

jag mig icke sjunka ned deri — ack jag älskade lifvet och — fruktade döden! O huru förfärligt löjligt är det icke att älska ett lif, som skänker oss medvetandet om vår egen föraktlighet, ett lif, hvauti man blifver vansinnig af kärlek till en flicka, till ett väsen af samma materia, af samma uselhet, ty hvem kan väl förneka för sig sjelf, att en menniska, just derför att hon är menniska, för evigt är dömd att förblifva — en menniska. Vi lära för mycket. Ack om vi ändå vore okunniga om Vär egen sorgliga tillvaro! då skulle detta lifs börda icke vara oss tung. Men ack! längtan att flyga upp mot himlen lemnar oss aldrig, men vingarna — fattas. Jag törstar efter verksamhet. Är det ett lif, att sitta mellan böcker från morgon till afton, att sluka den döda visheten, som gör oss ännu olyckligare? att nödgas meddela den åt andra stackars själar, så att dessa ej. eller skola få förblifva i den lyckliga okunnigheten? Långt hellre ingen bildning; än denna skefva, halfva konversationslexikons-bildning, som följer vårt slägte lik en hemsk skugga! Den sanna bildningen? Hvar är den, hvad är den, hvem kan skryta af att ega den? Hvad skulle vi säga om en nässla ville måla sina blad röda och hvita? skulle den derför blifva en ros? Och om den kunde målas så naturligt, att den bedroge oss, skulle vi icke med afsky trampa den under, fötterna, så snart vi upptäckte bedrägeriet? Lånade färger gifva ingen doft, naturen kan aldrig förändras. Ack, om jag vore en fattig vallgosse, som dag och natt kunde ligga mellan sina kreatur på den fria, gröna, doftande marken, med himmelens blå öfver sitt icke med onyttiga kunskaper belastade hufvud och -drömma! drömma! glömma tillvarelsen för mina drömmar! Mina tarfliga kläder brydde sig icke om det daggiga gräset, och jag kunde välta mig deri, utan fruktan för en — skräddareräkning; kunde glömma att det finns klädesfabriker,