Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1851, sida 1

de oväntade hinder, som hotande uppreste sig mot honom. Det vore roligt, sade ban till sig sjelf, om jag nu skulle börja ånyo. Skulle jag nu öfvergifva henne och begynna ett fälttåg till hufvudstaden? Skulle jag belågra en fåstning, som kanske år ointaglig, sedan jag besegrat min motståndare och slutat ett oupplösligt förbund med honom? Jag ger fåstningen fan, jag har hvad jag ville hafva, och Emma råder som oinskränkt herre Öfver sin förmögenhet. Så lått slipper ni icke, nådig fru; ert råd tycker jag alldeles icke om. Ni Önskar, att jag skulle någon tid öfvergifva min vackra brud, göra en resa eller något dylikt? Nej, tack skall ni ha, jag tänker som så: man måste smida medan jernet år varmt. Med dessa ord klådde han sig och begaf sig till sin fästmö. Då han intrådde i Stålsvårds hus, fick ban till sin stora glådje veta, att frun rest ur staden, och att Emma var ensam på sitt rum. — Emma, ropade han med passion då han inträdde, och det begår man af mig! — Hvilket? Min ålskade Starklow svarade Emma förskråckt. Han tryckte henne med håftighet till sitt bröst. — Din far! o Gud! lås detta bref från din moder! Emma tog brefvet och låste. Hon vardt blek som marmor, men i hennes ögon slammade en trottsig eld. ndtligen sade hon med skenbart lugn: — Når vill du att vi skola vigas? — 0 Emma! ropade han och omfamnade henne hänryckt, det visste jag att din fria själ, som brutit med all verldens fördomar, icke eller skall frukta att trottsa en kärlekslös faders egensinne! Men såg mig uppriktigt, skall jag icke för ditt lugns skuld resa till honom och kasta mig för hans fötter? (Forts.) HAHm GGGGG