Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1851, sida 1

lycka i detta hänseende. Hon kände både Emmas och sin makes oböjlighet; det klokaste tänkte hon derför, blir vål att använda mildrande läkemedel, icke uppträda mot någondera, utan afvakta, om icke tiden sjelf skulle föråndra deras åsigter om förhållandena. Hon skref följande bref till Starklow: Iy vårr år jag i den obehagliga ställningen, att jag måste underråtta er att min man, ministern, i dag skrifvit till mig, och till min stora sorg nekat att gifva sitt samtycke till den för mig så angenäma föreningen mellan hr doktorn och min dotter Emma. Ni skall icke missförstå en faders måhånda allt för ångsliga Omsorg, som hår tycks uppträda störande för två ålskvärda menniskors Önskningar och lycka. — Om jag vågar gifva er ett råd, så ville jag tillågga, att, enligt min tanke, ingenting vore båttre, ån att ni sjelf reste till hufvudstaden och der talade med Emmas fader. Inom kort tid skulle ni vinna hans hjertå, OCh han skulle, som jag hoppas, gifva er och Emma sin faderliga vålsignelse. Framför allt ber jag eder att gå försigtigt tillvåga, och icke förhasta er, får att icke fördersva allt; förhåll er lugn, Öfva er i tålamod och låt någon tid först gå förbi, så att allt intryck, som underrättelsen om Emmas plötsliga och egenmåktiga förlofning gjort på ministern, måtte hinna utplånas. Sedan skall allt jemna sig af sig sjelft och, hvad jag icke betviflar, i öfverensstämmelse med edra och mina Önskningar. Min helsa år pu för tiden ej sårdeles god, och jag blir vål snart nödsakad att åter anlita ert bistånd. VII. Emma visste ingenting härom. Då Starklow erhöll biljetten intogs han af både fruktan och vrede öfve