Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1851, sida 1

I en skog såg jag första gången den gudomliga varelse, som forirollat mitt hjerta. Hon tilltalade mig med en röst — vore jag poet, skulle jag såga — mildare än månen, när den smälter för solens glans. Allt ådelt och majestäliskt som kan finnas i menniskonaturen, finner du afprågladt i hennes ansigte. En skald skulle jemföra det med himlen sjelf, öfver hvilken ån hvita, ån rosenfårgade skyar svåfva fram, och ån den majeståtiska ljungelden flammar, som våcker vördnad och håpnad. . — Olycklige! hör jag dig såga, och du vågar älska ett sådant väsen? — Ja, jag år mycket olycklig! Skrif snart till mig, men kom icke med några förmaningar eller trösteord! skrif blott till mig att du, trotts denna min köttsliga förvillelse, ålskar mig ånnu. Men förunna mig den saligheten att älska. År det åfven utan hopp, så ligger ju en berusande sållhet i sjelfva denna plåga. 0 Gud! om det vore möjligt, att mina tårar kunde släcka mitt lifs brännrnde smårta! Din innerligt tillgifna Ernst. Vi återvånda till Emma. Det hörde till en af hennes besynnerligheter, att hellst vistas på högt liggande stållen, der hon hade en vidstråckt utsigt. Således tråffa vi henne nu på taket af hennes moders hus. Hårifrån betraktade hon det herrliga landskap, som utbredde sig för hennes blickar. Himlen var denna dag särdeles ren, solen sken så vänligt. Emma