kände sig så väl tillmods på denna plats, luften var så frisk och kylig. Hon upplöste bandet på sin halmhatt, så att den slög högt upp i luften, öfver hus och kyrkor, ända till sjön. Emma skrattade högt som ett barn och följde hatten med sina blickar. Derpå skref hon följande rader i sin bok: — Glåd dig mitt hjerta! kånner du, att du år himlen nårmare? Öppna dig du blå himmel och låt mina Ögon se hvad som döljer sig bakom ditt tåckelse! — Du vill icke? Nå så låt bli då, jag afundar dig icko din dolda rikedom, ty jag år sjelf rik, jag lefver i en himmel på jorden. — — — — — — — Du klappar mitt hjerta, hvilka skuggor våga vål störa ditt lugn? Emma, du vill tala om himlen och år smidd vid en klippa midt i det böljande verldshafvet! Hvad? År det afund, kan man afundas sig sjelf, år det förståndets ondska, som vånder sig imot hjertats lycka? — Hans sjål år, dock mindre ådel, ån du förut har trott, kan du peka det? Hvem har inbillat mig motsatsen? Mina Ögon! Hvad! våga sinnena ha sitt ord med i laget, der en fri ande råder? Ande? Hvad år ande? År den, till för sin egen skuld? År den något helt? Ingalunda! Att skydda kroppen för olycka, deri består andens hvårf, det år dess kall, den år icke till för att neka kroppen dess fråjder. En uteslutande andelig glådje år omöjlig, ty den består våsendtligen i kroppens vålbefinnande, når blodet låttare och hastigare strömmar igenom ådrorna. Når man år sömnig, år man så förtretlig, ty blodet stannas i sin låtta gång. (Forts.)