—-—— —— — ningskraften, att nedslå det kraftigt sramspirande omdömet, som med friskhet i själen ser verldskarikaturens verkliga konturer, och icke af konsiderationer återhåller sitt tadlande åtlöje! Och hvad gifver jag barnen i ersättning för den döfvade och frusna själskraften, för den fria blick, jag hjelpt till att beslöja, för den uppåtsträfvande ande, som jag qväfde i födseln? — Båda dogo i den enformiga, nyktra undervisningen! — Moral!! O gode Gud! Du skulle vara en skolmästare om du bedömde en menniskas värde efter moralens trångbröstade måttstock. Den simplaste soldat skulle öfverträffa dig, ty han bekymrar sig ju icke derom. Styrka och tapperhet äro de egenskaper som i hans ögon göra en menniska till hjelte. Att vara en hjelte i moralen? Ack, det är en skral ära! Skapade icke Gud karaktererna olika, på det att ett brokigt och rörligt lif skulle kunna utveckla sig på detta klot? Skulle icke verlden stå stilla, om skolmästarens inflytande på menniskans uppfostran blefve så stort, att det vore förbi med de sjelfständiga karaktererna, med de brusande passionerna, med den energiska omdömesförmågan, hvarigenom det beståendes jemmerliga halshet kunde krossas, och platsen blifva ren för en ny, förnuftigare och skönare byggnad? (Forts.)