Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1851, sida 2

Tvenne motsatta krafter kämpade om hennes hjerta. Ingen segrade, men ingendera tillstod sig vara besegrad. Således förnyades striden alltid med förökad håftighet. Hvarochen förde en ny hår af tankar och kånslor i sält, och det var fara värdt att den parten, som ej derjemnte underståddes af blodets vljufvadrift, slutligen skulle duka under. -Når en dylik strid uppstod i hennes hjerta, så liknade det en vild bergstråm, som skummande störtar ned från sjället och öfversvåmmar sina strånder. Hvad under, om blommorna då sönderrifvas och de sköna ängarna förvandlas till ett böljande haf! Emma erfor en viss förmåten lust att så fåra sina tankar imot hvarandra; det smickrade hennes egenkårlek att föra ett sådant rörligt tankelif inom sitt hjertas hemliga rum. (Forts.)