Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1851, sida 2

ras inskränkta vilkor icke förunna dem, och bedraga sig sjelfva genom att inbilla sig, att dessa dock åro intet mot deras eget sjuka hufvuds grubblerier. Då verldens bristfulla tillstånd gjorde det omöjligt att uppfylla hvarje individs råttvisa fordringar på glådje och pjutning, fick man det infallet att förakta dessa, att såtta något annat i stållet, hvilket dock icke var annat ån ett bländverk. Hvar fins vål en menniska, som icke förstår att trösta sig? Hvar fins vål ett hjerta, så uselt och elåndigt, som icke åtminstone skulle kånna sig nöjdt med sig sjelf, om ån icke för alltid, åtminstone i enskilda ögonblick? Gläder man sig öfver sjelfva lifvet, eller endast öfver de behag det erbjuder oss? I första håndelsen, måste man kunna erfara glådje, åfven om man vore nödsakad att ligga på unken halm och enda födan vore mögligt bröd. I senare sallet vore lifvet i och för sig en olycka, och hela vår stråfvan ginge icke ut på annat, ån att göra den så litet tryckande som möjligt. Den fattige tråstar sig dermed att rikedom år förbunden med fara för sjålen, att den måttlighet, hvartill hans vilkor nådgar honom, skyddar honom för sjukdom och lidande. (Forts.)