Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1851, sida 2

————— gen lycklig i kärlekens minne, når dess söremål hvilar i grafven? Skalle du icke med glådje gifva minnets evighet för ett enda ögonblick, som det blefve dig förunnadt att samna det ålskade våsen som dödens kalla oböjliga hand beröfvade dig? — Är det således ett bländverk, hvari detta lifvets enda tröst består? Allt en tankens lek, ingenting verklighet. Borde man icke önska, att döden ju förr desto hellre ville förlossa oss från ett sådant qval? ty det enda hvarvid vi fåsta sec med glådje, år ju blott en lek af våra tankar och har ingen verklig existens! Hvad år verklighet? Är det sådant, som åfven år till utom och oberoende af våra tankar? Det har kanske tillvaro, men det år icke till, ty för att kunna vara något, måste det hafva medvetande, och just detta fattas. Låra oss icke de visaste, att kroppens fröjder äro intet mot själens, att glådjen Öfver den sköna verlden, på hvilken mina ågon hvila med hånryckning, år ett intet mot det saliga, berusande Ögonblick, då kunskapen om lagarna, som hålla den tillsamman, och om skaparen, som styr den från evighet till evighet, framstår liksom en morgonrodnad får våra ögon? De stackars vise! Äfven detta beror måhända på en villfarelse. De törsta i sjelfva verket efter lifvets fröjder, som de