Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1851, sida 2

Är mitt lif någonting mer ån obetydligt? Kunna mina tankar vittna om en ovanlig ande, om ett utveckladt själslif? Jag eger hvarken det ena eller det andra. Jag står på grånsen, det kånner jag, på grånsen, der detta lifvets glådje våcker min afsky, der jag långtar efter en högre, utan att dock råda öfver den trollstaf som skulle förskaffa mig den. Men, gifves det icke åfven ösonblick då en högre känsla af salighet trånger sig in äfven i mitt hjerta! Jo, jag anar det, den skall komma! Var beredd att mottaga don — förvirring, ty blott då skall du kunna njuta den helt och hållet, blott då skall du kunna hafva ett klart och lefvande medvetande om dess ljufhet, och endast då skall minnet sedan stå dig åter som en trogen och tråstande ledsagare genom hvardagslifvets öken. Så snart den af minnets ljnsva verklighet uppsylda inbillningskrasten förmår öfveryåldiga det nårvarande ögonblickets kalla, slädjetomma skepnad, kan du såga, att du blifvit herre öfver lifvet och dåden. Då bår dig den himmel, du byggt i ditt hjerta, högt öfver allt det jordiska, som eljst oundvikligen bringar oss qval och sorger. Men, år minnet af sållheten det samma som åållhetens verklighet? Är förlust det samma som icke förlust? död som icke dåd? Kan någon kånna sig verkli